Reflektioner i äppelträdgården

Efter en ljuv Biff Bourgogne till lunch ute på Rosendals trädgård satte jag mig igår etablissemangets äppelträdgård för att läsa DN kulturs kronjuvel Boklördag. Efter en trevlig intervju med Jan Stolpe, vilken vi får anledning att återkomma till, följde uppslaget senare ett mycket glädjande Appendix till det författarmanifest som drog igång den pågående manifestdebatten. Här svarade träffsäkert de sju författare som inledde debatten på den kritik som framförts genom att på några väl valda punkter förtydliga och utveckla vad som tydligen inte till fullo framgått i den ursprungliga texten (att manifest gör sig bäst i mer genomarbetade format än ensidiga tidningsuppslag är väl här mer ironiskt än roligt då just arbetet med form är en central punkt i diskussionen). Medan jag lite extra förnöjt smuttade på mitt lunchkaffe i den alldeles lagom skuggade äppelträdgården började jag fundera över vilka konsekvenser denna på många vis ofruktbara debatt skulle kunna få. En lika given som tråkig konsekvens är exempelvis hur de sju författarna nu kan räknas att bedömas och kritiseras allena utifrån den agenda de själva satt upp. Hur deras kommande romaner av vissa kommer att synas ut i marginalen efter eventuella brott mot manifestets punkter eller blotta tillstymmelser av formmässiga avvikelser. Appendixet implicerar förvisso hur en sådan bokstavlig läsning av manifestet knappast är produktiv och understryker istället hur författarna snarare vill se sig själva främjande och förädlande av något redan existerande snarare än att utifrån ett antal uppsatta regler försöka bryta med något förlegat.

Det är endast på en punkt jag finner mig ambivalent inför detta appendix och det gäller då kritiken av den biografiska romanens utveckling. Jag kan precis som de sju författarna emellanåt känna att den sammansmältning av verklighet och fiktion som ägt rum i en rad romaner de senaste åren har varit kontraproduktiv för romankonsten man kan samtidigt inte låta bli att se denna kritik som förhållandevis generaliserande. Visst har i denna litterära trend funnits verk som varit både spekulativa och etiskt tveksamma men här finns samtidigt en långt gående tradition av ett litterärt arbete med jaget jag sätter stort värde på. Jan Stolpe talar i den tidigare nämnda intervjun exempelvis om dubbelheten hos Montaigne. Om hur varje människa "måste ha ett bakre rum i sitt liv, där man drar sig undan och där man är sig själv". Ett litterärt arbete med jaget har sedan Augustinus dagar varit ett utpräglat verktyg för att låta ett sådant rum ta form. När författare som Lars Norén och Bodil Malmsten genom de sju författarnas manifest och appendix dras över samma kam som, låt säga, Per Hagman låter man därmed ett litterärt arbete med jaget jämställas med de formexperiment författarna ämnar frångå. För även om det även här finns tecken på brott mot traditionella berättarformer så sker dessa i min mening helt underordnat något större, en ny riktning för det litterära arbetet där exploaterandet av ett jag görs i syfte att dels utveckla och odla en identitet (precis som i fallet Montaigne) men även för att utveckla och odla den litterära konstformen. Det är något som alltid måste överordnas diskussioner om litterära regler, hållpunkter, manifest eller formuttryck.