Programförklaring

Nu blev det ju så jävla dumt att den här bloggen skulle dra igång mitt i en, eller förhoppningsvis i slutet av en, osande manifestdebatt. Tanken var annars att i detta första inlägg redogöra för något slags naiv programförklaring i vilken jag skulle delge er de av mina fäblesser som här kommer att ligga till grund för denna bloggs huvudsakliga innehåll. Jag hade funderat över några tongivande kärleksförklaringar till bourdeauxviner, crépesluncher, Stendahls Rött och svart, Fifth Avenue Shoe Repairs höstkollektion eller varför inte Mussorgskijs operor. Kort och gott 2000 tecken hipsteronani. Nu blev det inte så. Dels då jag faktiskt inte har en aning i vilken riktning denna blogg, tillika hyllning till den borgerliga smaken, kommer att röra sig i (i alla fall inte utöver det faktum att gastronomiska och kulturella njutningar i klass med de ovan nämnda förr eller senare kommer att åtnjuta onödigt stort utrymme) men även då halva Sveriges författarkår, nåja, för tillfället befinner sig ett ganska tomt fritt fall av manifest och ställningstaganden – och därmed har gjort alla former av programförklaringar till menlöst koketteri.

Vi har å ena sidan en samling författare som i DN startade det hela och redogjorde för någon form av romantisk renässans i syfte att återinföra ett mer uppriktigt litterärt berättande – ett initiativ jag i grunden inte kunde applådera mer men som tyvärr tyngdes ner av ett poänglöst fäktande som utan egentlig eftertanke slog åt alla möjliga håll. Å andra sidan stod en liknande skara skriftställare som i samlad tropp inte hade några som helst problem med att förespråka litteraturens upplösning till lite vadfan som helst och genom sitt diffusa motangrepp lyckas fäkta precis lika vilt omkring sig. Rent estetiskt finns här egentligen ingen konkret motsättning; det initiala manifestet förespråkar främst hur ett skönlitterärt berättande med mer pre-modernistiska anor bör behandlas av ett kulturellt etablissemang som helt ska ha glömt att det finns kvalitetslitteratur bortom ett rådande paradigm av formexperiment och navelskåderi (att manifestförfattarna fördömer allt vad formalistiska utflykter heter för att sedan helt utan skrupler ställa upp formmässiga riktlinjer själva får väl här ses som en del av det aggressiva kringfäktande jag nämnde tidigare). Allt emedan motangreppet, som infantilt nog också rubricerades som manifest, mest verkade säga att man får göra som man vill så bestämmer läsare och kulturjournalister själva hur saker skall tolkas och förstås, med andra ord ett avsägande av estetiska utstakningar till förmån för någon form av estetisk mångfald(?). Jag vet ännu inte riktigt var jag står då vi inte kommit till kärnan av diskussionen – och lär heller inte göra det – utan fastnat i diskussioner kring hur litteraturen bör preciseras snarare än hur den bör se ut – eller som Jonas Thente beskrev det ”i Sverige diskuterar vi inte estetik”. Samtidigt gör det inledande manifestet mig minst sagt hoppfull. Jerker Virdborg har redan tidigare gått i bräschen för en svensk litteratur som försöker hitta nya vägar i det litterära uttrycket, vägar som accentuerar en litterär skönhet genom berättandet snarare än att utmana konventioner för sakens skull.

Och här börjar vi kanske ändå närma oss något slags programförklaring för vad den här bloggen är tänkt att uppehålla sina läsare med. Många av de ämnen jag nämnde inledningsvis är idag flitigt representerade i den så kallade bloggosfären (inte minst höstkollektioner och små kulinariska utflykter – läs middagsredogörelse) men få är de som på allvar bejakar det sköna i en flaska rosé eller en ny cardigan från Whyred. Det mesta rinner snarare ut i ett poseri på vimmelbilder eller patetiska ”dagens outfit”-foton. La Vie Bourgeoise lovar därför härmed att ta tillbaka den goda smaken från knappt könsmogna modebloggerskor, att diskutera ett gott vin utifrån vinets karaktär snarare än hur det smakar på förfesten, att beskriva det vackra i en klänning av Yves Saint Laurent utan att visa hur den sitter på Sarah Jessica Parker. Kort sagt att åter låta det borgerliga livet istället för att påminna om flottiga barn på Stureplan bli synonymt med något beaktningsvärt, något fyllt av innehåll snarare än yta, något som förenar bildning med njutning och därigenom förmedlar all den skönhet världen har att erbjuda.