Manifestdebatten och Elensky

Som en parantes noterar jag även hur Torbjörn Elensky "backat" i sin tidigare ganska hårda kritik mot det tidigare diskuterade litterära manifestet. Elensky som från början gick till motangrepp mot de sju författarna genom att skriva under det tradiga motmanifestet, menar nu att de sju författarna snarare gjort något produktivt genom att ställa upp ritklinjer för sitt skrivande. Han kritiserar dock de sju för användningen av begreppet modernism med hänvisning till att den litteratur som i manifesten kritiserats snarare är sprungen ur en modernistisk tradition än en del av den modernistiska litteraturen. Misstaget Elensky gör här är att av någon anledning dra slutsen att de sju manifestförfattarnas litteratur inte skulle ta form utifrån en modernistisk tradition. Jag skulle snarare hävda att denna återkoppling till ett romantiskt berättande uppkommer ur reaktionen mot en modernistiskt influerad litteratur. Den är dock, snarare än ett angrepp på ett modernistiskt skrivande, ett sätt att utveckla litteraturen vidare. En utgångspunkt utifrån vilken det litterära berättandet kan ta sig helt nya uttryck genom en dialektiskt utveckling med grund i såväl ett skrivande med börd i 1800-tals romanen som ett modernistiskt skrivande. Dessa båda är inte bara en rent historisk förutsättningen för att detta nya berättande skall kunna uppstå utan utgör i lika stor utsträckning den syntes som möjliggör för ett nytt berättande att ta form.